I naturligt urval så har vi fått en urmänniska som primärt agerar på stimuli som består av känslor och på det har vi ett lager av rationellt tänkande.
Reklam talar alltid till våra känslor och kör därför över vårt rationella tänkande. Vi ska vilja ha produkten som marknadsförs för att det appellerar till våra känslor. Rationellt kan vi ju enkelt avgöra om detta verkligen är något som behövs eller inte.
Våra känslor regleras med signaler i kroppen och när vi upplever belöning, goa känslor, så är det en signal att vi gör något som är bra för oss.
Detta är fullt naturligt och något vi behöver för att säkra vår överlevnad (och det gäller alla däggdjur – inte bara människan).
Normisarna – de som får ett begränsat (“normalt”) påslag av belöning, är faktiskt i minoritet och de flesta av oss är belöningstörstiga – Och det vet de som jobbar med reklam. Det är därför de appellerar till våra belöningskänslor.
Vem tror du denna reklam är riktat till:
Jag kan hälsa att en normie inte går på den. En normie äter én salt kolafudge om hen är sugen på det, och det räcker. Detta är i stället riktat mot den majoritet som klok av skada har lärt att det inte räcker med en salt kolafudge när man väl ätit den. När man vet att suget tar över – alltså just för den majoritet som tampas med ett extra sug efter “sötsaker”.
Marknadsföringen av produkter är smart och man har där lärt sig hur man når ut med budskapet och når känslan på bästa och bredaste sätt – vilket tyvärr jackar extra hårt i den belöningskänsliga hjärnan, som alltid jagar effekt, lite längre, lite högre, lite mer av allt. Som här – oj oj oj – stor smak i en liten ask.
Problemet är ju att produkterna som marknadsförs på detta viset underhåller suget – det tar inte bort det, och den belöningskänsliga hjärnan vill oftast ändå ha mer, och längtar efter den riktiga smaken av den där salta kolafudge.