När Röda hund hälsar på

Nu har jag levt 3,5 år utan socker – helt otroligt! Det hade jag inte i min vildaste fantasi vågat drömma om för 4 år sen. Borta är den kidnappade hjärnan som ständigt funderade på vad jag skulle stoppa i munnen härnäst. Jisses så mycket tid jag fått till att göra annat!

Denna höst har dock varit tuff!! Väldigt många som står mig nära mår dåligt och har också haft en tuff höst. Lite för många…. Dessutom jobbar jag alldeles för hårt med mitt företag. Det är ju SÅÅ roligt men det spelar ju ingen roll för kroppen, stress är stress. Adrenalinet höjs och levern har fullt upp att arbeta bort det eftersom det är ett gift för kroppen, och hinner då inte med andra viktiga funktioner. Detta påverkar även blodsockret. Ond spiral? Absolut!

Kulmen kom för en vecka sen när en vän som jag tycker väldigt mycket om gick bort i cancer. Alldeles för ung, med 3 små barn. Det suger verkligen!!

Känslan av att vilja fly landet har varit väldigt påtaglig och jag har letat febrilt efter ett resmål efter jul som inte kostar skjortan. Plötsligt en dag när jag satt i bilen i veckan tänkte min hjärna “varför åka på semester om jag ändå inte får äta vad jag vill”. Hoppsan! En sån tanke har jag inte haft på flera år. Tack och lov är jag tillräckligt medveten om mig själv så jag kunde acceptera den som en tanke, inte en sanning. Men jag blev väldigt förvånad att “Röda hund” kunde sticka upp nosen efter så många år och trycka till mig. Nog är jag fullt medveten att detta händer hos oss sockerhjärnor, ser det ju på mina klienter hela tiden, men det var helt klart en ny upplevelse att uppleva det själv så starkt.

Stress (både fysiskt och psykiskt) leder till en massa dumt! Jag prioriterar inte att röra på mig, inte att umgås med människor jag tycker om, inte att äta det bästa för mig kropp. Jag har ätit ok mat, men uppenbarligen inte lika strikt som min hjärna behöver. Idag är det lördag och vi har haft en fantastisk dag i familjen. Då borde jag ju må fantastiskt, visserligen känner jag mig ledsen för min vän och är sliten, men ändå. Istället har jag varit sur och faktiskt otroligt irriterad (vilket inte är likt mig alls). Mina tankar går och morrar åt folk som borde veta bättre, som kör för sakta i trafiken eller som har taskiga värderingar (enligt min hjärna för stunden). Igår skällde jag ut fritidspersonalens telefonsvarare för att de aldrig svarar i telefonen. Det lär jag ju får skämmas för på måndag…

Nu vid sängdags fick jag en känsla av “nej, så här vill jag faktiskt inte må”. Det är inte värt det! Jag vill inte leva det liv jag gjorde med socker, och just nu känns mina tankar åt det hållet, även om jag inte ätit rent socker. Men det räcker tydligen att inte orka laga den bästa maten för mig, slarva med lite bönpasta och potatis. Det funkar ju när livet är som det ska, men inte när stressen gör att jag inte kan sova på nätterna.

Jag är i alla fall tacksam för att jag numera har insikten till att kunna ta medvetna beslut om mitt liv. Tidigare var jag “lyckligt ovetande” som man brukar säga. Jag visste inte att jag själv kunde påverka dåligt humör och sura miner. Men nu vet jag att om jag ger min kropp rätt näring, rör på mig, andas ordentligt och umgås med människor jag tycker om, så är jag snart fit for fight igen. Så nu får det bli så, jag VÄLJER att må bra, och inför lite fler goda vanor imorgon när jag vaknar! Röda hund får allt lägga sig i korgen igen, där han hör hemma.

Dela gärna detta till de medmänniskor som behöver göra medvetna val i livet, och få peppen till att göra det. Tack för din tid <3

  1. Eva Rydqvist

    Ingen är perfekt… precis som du Frida har min resa med själva maten varit “enkel” inget jag trodde när jag startade mitt sockerfria projekt för 6 månader sedan. Det är skönt och befriande att blotta sig (som du gör i din blogg), av flera anledningar: Det både hjälper andra och blir en slags självhjälp. Det är lite läskigt när tankar som du beskriver dyker upp men en fantastisk känsla att de i det nya livet ringer varningsklockor och att vi kan få vara i känslan och ha verktyg att göra någonting åt dom tankarna. Som när jag tappade mobilen i toan (med allt arbete som det innebär att skaffa en ny och återställa den till vad den var innan). Känsla/tanke dök direkt upp i hjärnan: att åka och köpa “droger”. Jag blev full i skratt åt vilken kraft den kom med, men jag kunde snabbt hantera den känslan. Nu är det harmoni på många plan i mitt liv men tyvärr går ju inte livet på räls och jag känner stor sorg och medkänsla för det som drabbat dig Frida under hösten, STOR STYRKEKRAM till dig. Det är då vi prövas i vår missbruksproblematik, då behövs en stor palett av verktyg för att hålla oss på rätt spår. Vi finns för varandra och jag följer gärna din blogg och hoppas med mina kommentarer kunna hjälpa dig och även andra bröder och systrar därute <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.