Ibland så ägnar vi oss åt en ytterst kreativ hopplöshet, allt för att undvika alla de där obehagliga känslor som är svåra att handskas med, men som poppar upp jämn och ständigt som en del av det som kallas livet.
I ett aktivt sockerberoende skapar vi (i vår huvuden) rationella mönster kring ätandet och inbillar oss att det är lösningen på alla våra problem. Det är till och med guldkanten på livet och för vissa aktiva – hela livets mening.
Någon ska en gång ha sagt.
Den enda sjukdomen jag önskar mig är beroende. Det är nämligen den enda sjukdomen där jag kommer vara friskare efteråt än innan.
När vi skapar ursäkter för att äta – även i vårt tillfrisknande, så är det en kreativitet som kommer ta oss bort ifrån dit vi egentligen vill. Lovar!!!
Är det dags att lägga ursäkterna åt sidan och vara självsnäll? Vad behöver du för att vara din egen bästa vän? Vad behöver du för att kunna stanna till och möta dina rädslor?